Vårblommande Crocus

  De lila trädgårdskrokusar, ibland kallad Holländsk krokus, som finns i handeln är oftast hybrider av Crocus vernus, vårkrokus. Den finns i olika nyanser av lila, rosa och vitt. Den kan också vara strimmig. Gul krokus är oftast ättlingar till  bägarkrokus (se nedan). Båda är lättodlade. Trädgårdshybriderna är ofta sterila men kan i vissa fall ge rikligt med frö.

 

  Bägarkrokusen,  C. chrysanthus, är mindre än vårkrokushybriderna. Vildsorten är guldgul men det  finns många trevliga färgvarianter som tyvärr inte är så lätta att få tag på. "Botanicus" och "Lilla Fiskaregatans Trädgårdsbutik" brukar ha några. Även denna är lättodlad. Milda vintrar kan knoppen titta upp redan i januari men den slår inte ut förrän mars, lite tidigare än C. vernus.

 

  C. chrysanthus 'E. P. Bowles'
 
Jag trodde länge att namnet var fel, "Krokuskungen" Bowles hette ju Edgar Augustus, då borde väl blomman heta 'E. A. Bowles'. Men nyligen fick jag lära mig att den var uppkallad efter en släkting till "Gussie". Det har dock funnits en Crocus 'E. A. Bowles' som inte längre finns i handeln.
  En favorit är snökrokus, C. tommasinianus. Den är nästan för lättodlad. Ger massor med frö och sidolökar, kan bli ett ogräs i rabatten. Kanske passar den bättre i gräsmattan. Kronbladen är smala och färgen varierande i olika nyanser av blekblått till violett. 
  Trots namnet blommar den i mars då vi här här på västkusten sällan har snö.

 


Snökrokus i snö, faktiskt!

 

  Crocus baytopiorum borde hellre heta snökrokus då den kommer upp redan i februari. 
  Denna unikt blekblå krokus är döpt efter professorerna Turham och Asuman Baytop. De båda fann den i västra Turkiet 1973. Den växer i kalkhaltig skredmark (eller vad "scree" bör översättas till) på 1300-2700 m höjd i gles tall- och enskog.  Den har funnits i odling några få år, oftast i alpinhus eller lökbädd. Jag var mycket nervös när jag planterade den utomhus.

  Första våren kom en liten tofs med smala blad som snabbt vissnade. "Den kommer nog inte igen" tänkte jag, men det gjorde den! Andra våren var bladen fler och kraftigare. Tredje året såg det ut som en liten grästuva men då började jag känna mej otålig. Den verkade ju trivas men varför inga knoppar? Så nästa år var jag beredd på ännu en besvikelse.
  Den börjar växa redan i januari, men den står nära väggen där snötäcket brukar töa bort snabbt. Så när jag i början av februari gjorde en kontrollrunda i trädgården fick jag nästan hjärtklappning, fyra knoppar! Jag väntade otåligt på sol och värme så jag fick se dem utslagna.

  Den 1 och 2 mars blev det sol och +8 grader. Visst var de värda fyra års väntan!

  Några dar senare blev de rådjursmat!

  Här är några fler krokusar som jag odlar. C. biflorus och C. aerius behöver stå mer torrt och soligt än de lättodlade C. vernus  och C. chrysanthus
Crocus biflorus ssp pulchricolor 

 
Crocus biflorus ssp weldenii 'Fairy'
. Köpt från Stuifenbergs, förpackningen innehöll flera gula krokusar av okänd sort. 


Crocus biflorus ssp biflorus var parkinsonii



Crocus aerius

Crocus dalmaticus 'Petrovac'.
Innan den slår ut är utsidan crèmefärgad.


Crocus versicolor 'Picturatus'
blommar 
sent, i början eller mitten av april.

Kolla namnen på alla biflorus???

Höstblommande Crocus

  Crocus banaticus, iriskrokus. (Syn Crocus iridiflora
  Iriskrokusen har ett ovanligt utseende då de tre inre  kronbladen är mindre än de yttre.  Pistillerna är inte gula som oftast hos krokusar utan har samma ljuslila färg som kronbladen.  Den växer vild på ängar och i ekskogar i Östeuropa och trivs bra i vårt svala, fuktiga klimat. Hos mej blommar den i oktober. Den förökar sej långsammare än C. pulchellus (se nedan) som ger massor med nya små knölar varje år. Kanske det är därför den är svår att få tag på och är dyrare än andra krokusar.
  Alla höstblommande krokusar bör stå soligt annars slår knopparna inte ut. Om knölarna skall överleva får jorden inte torka ut helt under sommaren.

 

 

  Crocus pulchellus är ganska lik C. speciosus men lite svårare att hitta i handeln. Jag satte några lökar 1997 och de har förökat sig ganska snabbt. När jag drar upp ogräs på sommar får jag upp mängder med småknölar som jag kan gräva ner på andra ställen.  

  Jag har också odlat C. speciosus men de har hittills inte överlevt länge. 

  Crocus nudiflorus har jag haft sedan 2002. Den bildar stoloner, d.v.s. den skickar ut rötter åt sidorna där det bildas nya lökar. Jag får flytta namnetiketten varje höst.

 

  Crocus hadriaticus från södra Grekland vill nog ha mer värme än jag kan erbjuda. Den har överlevt två vintrar men blommade bara första året. 

 

  Crocus medius som finns i södra Frankrike och norra Italien borde ha större chans att trivas.